Rob In London

Det är så jag känner mig, kämpar och slåss för att få vara kvar.  Som låten i från Kaiser Chiefs. Lite ironi finns väl här. Jag är ganska inställd på att jag om några dagar kommer sitta på ett flyg som tar mig över atlanten till vårat vackra land Sverige. Men jag hoppas fortfarande. Jag ska göra ett försök på San Fransisco, berättar mer om det sen när jag gjort mitt lilla försök. Det är förmodligen min sista väg ut. Idag blev jag matchad med en familj som bor några miles söder om Boston, det verkade vara ett mysigt ställe. Familjen var som jagförstod det en mamma, pappa och två eller tre barn, mellan typ 3-6 år. Men det var som sagt lite oklart hur många barnen var, på ett ställe stod det två barn, och på ett annat tre. ?
Men jag är lite skeptisk till om dom verkligen vill ha en kille som au pair då minst ett av barnen (förmodligen två av dom) är tjejer. Jag försökte få tag på dom hela dagen utan att lyckas. Så jag vände mig till cultural care för att försöka få hjälp, så dom skulle försöka få tag på dommen inget har hänt ännu. Det är ju inte så att man har flera veckor på sig heller. Det här är min sista dag typ som jag kommer få någon match. Annars får jag hitta något själv nu i helgen. Tur som jag har så får jag hjälp av Björn, tack!

Idag har det annars varit en vanlig dag. Jag åkte hem efter jag lämnat P&M på skolan och tvättade och lite sånt. Sen åkte jag och John och avslutade mitt bankkonto, så nu har jag massa cash i fickan :)
Sen åkte jga hem och avslutade tvättandet, sen tog jag mig en tur till Starbucks för att dricka en latte och läsa lite, det var super mysigt.
Hela eftermiddagen har jag varit ensam med P&M, för John åkte downtown och mötte Joanne efter jobbet, dom skulle gå på "Sound of musical". Jag fick P&M att sova på en gång typ, tror dom är trötta. Eller så är det inge roligt att retas med mig längre.
Japp, så är läget.